Hembyn...farfarsfar Edvard
                          Klicka texten så öppnar loggboken !


Örnsköldsviks köping målat av August Jansson

Farfarsfar Jonas (Johan) Edvard Wikberg (1861 - 1941 )
Bortlämnad - Båtsman - Brädgårdsarbetare
Research och text Greger Wikberg, publicerat sommaren 2016
Uppdatering och tillägg Juli 2018

 
      Under min uppväxt berättades att min farfarsfar Edvard hade övergivits som barn. Något minne av sina egna föräldrar hade han inte. När att hans mor änkan Erica Lundqvist lämnat bort honom som liten lär hon ha sagt - Jag ska bara åka till staden för att handla och jag kommer tillbaks och hämtar mitt barn. Vilket hon då trodde var möjligt. Edvard sa även att han som fattigt barn blev såld på auktion, samt blev lämnad på Hornön, rymde från sin stränga husbonde där, samt tog sej till fots från Övik till Stockholm och blivit sjöman. För att reda ut vad som egentligen hänt i hans liv, måste vi bege oss till 1850-60 talet. Där väntar en rejäl lågkonjunktur präglad av missväxt och försvårade levnadsförhållanden.

       Tillgängliga dokument visar att min farfarsfar Edvard föds den 24 maj 1861 i köpingen Örnsköldsvik, som då tillhör moderförsamlingen Själevad. Edvards föräldrar heter Erica och Jonas Lundqvist. Jonas är född 1833 i byn Lunne, Arnäs socken. Han är ett av bonden Johan Söderlund Johansson och hustrun Kristina Jonsdotters tio barn. Han börjar jobba som dräng hos öviksprofilen Johan Ödberg, även han med kopplingar till Lunne. 1854 flyttar Jonas och hans kamrat Johan Edlund från Arnäs in till den unga och expansiva köpingen Örnsköldsvik. Johan Edlund vill bli handlare och har tidigare kopplingar till Gävle. Hans mor var född där och i samma församling bodde föräldrarna till Erica Lundqvist under åren 1819-26. Edvards far Jonas (född Söderlund) byter sedan efternamn till Lundqvist. Båda dessa efternamn kan ha bildats ur ”Lunde”, den äldre stavningen på byn. Jonas jobbar och bor då hos handelsman Johan Ödberg.

          Modern Erica Lundqvist (född Kolm) 1835 i Älvkarleby, norra Uppland. Hennes familj Mattsson Kolm flyttar året därefter till Gysinge i Österfärnebo (som ligger på gästrikesidan av Dalälven). Ericas far Eric Mattsson Kolm var rättare, räknare (förman). Ericas mor heter Johanna Brunnberg och de har fem barn. Modern Johanna dör 1851. I kyrkboken noteras att den 15 juni 1852 flyttar dottern Erica Kolm till Gävle stad. Hon blir piga i gård 87, 4:e kvarteret. Därefter flyttar hon till 3:dje kvarteret och står inskriven fr 1853-59 som fabriksarbeterska på Gefle Manufaktur i Strömsbro,, men redan 1854 lämnar hon fabriken utan att detta noteras i Gävle Heliga Trefaldighets utflyttningslängd. Förmodligen följer hon med den jämnårige handelsbetjänten Erik Westling. Westling har tidigare jobbat som biträde åt handlare Joh. D. Poppelman och även hos Carl Johan Rahm i Gävle. Westling får jobb under ett år, som lärling hos handelsman Jonas August Kull i Örnsköldsvik. J.A.Kull var den förste handlaren som flyttade till köpingen och likt Johan Ödberg ett starkt namn i dess tidiga historia.        

    J.A.Kulls affärer går bra och han har köpt mark i Österås, Själevad, där han börjat bygga ett nytt hus. Han behöver hjälp med varor och försäljning. Westling och Erica anländer till Själevad. De vistas bara tillfälligtvis på orten och har inte för avsikt att bosätta sej i Själevad, därav skrivs de inte in av prosten Carl Johan Holm i 1854 års inflyttningslängd. C.J. Holm ger Erica ett tillfälligt jobb som piga på sitt hemmarn. Året efter står J.A. Kulls nya hus färdigt och sent på hösten 1855 lämnar Westling Själevad. Han åker tillbaka till Gävle likt Sara Brita Engblom, en kvinna som under året jobbat åt handlare Johan Ödberg. Erica blir lämnad kvar i Själevad. Hon jobbar vidare åt bonden Nils Petter Wallin i byn Överhörnäs och därefter åt strandfiskaren Johan Gustaf Häggblad i Översjäla. Enligt tre noteringar i Själevads kyrkböcker hade Erica planerat att återvända till Gävle hösten 1857, men ett bud om att systern Johanna Sophia just dött i kolera förändrar läget. Det är den andra epidemin på kort tid, som med full kraft drabbar Gävle. Hundratals smittas och dör därav. Erica väljer då att stanna i Själevad. Hon får jobb som piga hos handlaren och skeppsredaren Johan Ödberg i Örnsköldsviks köping. Det är uppenbarligen här hon träffar sin blivande man Jonas Lundqvist. Erica blir med barn och de gifter sej den 29 augusti 1858, men orosmolnen hopar sej.

 

Åsdalen med Österås och Åsberget i bakgrunden. Målat av August Jansson 

        Några månader tidigare, i mars samma år, sattes deras arbetsgivare Johan Ödberg i konkurs. Där förlorar de sina jobb och måste flytta. När deras dotter Matilda Elisabet föds den 14 mars 1859, noteras den lilla familjen som ”inhyses i Norrlungånger” (vilket byn utanför köpingen heter). Den 24 mars 1860 avlider dottern Matilda Elisabet. Hon är ett år gammal och som dödsorsak anges bara ”okänd sjukdom”. Familjen Lundqvist bor då hos handelsman J.A. Kull. Erica jobbar som piga där medan hennes man Jonas Lundqvist har bytt jobb till stenhuggare. Vid här tiden ligger ett stort stenbrott på södra delen av Åsberget, inte långt från J.A Kulls nya gård. I september 1860 blir Erica med barn. Natten mellan den 19-20:de samma månad inträffar en stor brand i Örnsköldsvik. Elden sprider sej snabbt i köpingen, även till Kulls lager & hus, där Jonas och Erica bor. Under hela natten bekämpas branden. Jonas skadar sej och dör kort därefter av en elak inflammation (infektion, ev septit). Det var en vanlig dödsorsak före antibiotikans tid.

       När Erica och Jonas hem brann ner hann inget av deras bohag räddas. Allt lösöre brann upp. Därav görs inte heller någon bouppteckning efter den avlidne stenhuggaren Jonas Lundqvist. Erica blir då änkan som mist både sin dotter och man, samt sitt hem med bohag och allt detta under året som gått. Efter att J.A.Kulls gamla hus brunnit ner i köpingen, flyttar hans familj ut till den nya gården i Österås, Själevad. När min farfarsfar föds i Själevad den 24 maj 1861 är han redan faderlös. Han får namnet Jonas Edvard Lundqvist. Med vid dopet som dopvittnen och faddrar är vännen Johan Edlund med hustrun Maria samt flera av köpingens starkaste namn, som handlarna J.A. Fahlgren, J. W. Markström, J. A. Falk med sina fruar och även Johan Öberg. J.A. Kull är tyvärr sjuk och kan inte närvara. Han har drabbats av TBC och avlider under midsommardagen 1862 på sin gård i Österås, Själevad. Då blir den fattiga änkan Erica Lundqvist med sin baby bostadslösa. En ny sida skrivs 1863 i Själevads kyrkbok med titeln 'Lösa Qvinnor' där Erica och barnet står utan adress. Att prästen inte vet var de är, kan bero på att de tillfälligtvis befinner sej i grannsocknen Arnäs. Där bor släkt till Erikas man kvar, bl a svärfar Johan Söderlund Johansson med hustru samt några av deras barn med familjer.

        Erica träffar en ny man och blir gravid i december 1863. En kort tid senare när detta blir uppenbart uppstår problem. Hon lämnar köpingen. Det exakta händelseförloppet efteråt är inte klart, men förmodligen sker det med sörkörare och för att hon ska föda barnet på annan ort. Vem som var fader till barnet i Ericas mage förblir ett frågetecken, men gissningsvis har någon (barnafadern?) stått för resekostnaderna och en tids boende därefter. Klart är att vid den tiden var det ett stort socialt stigma för ogifta kvinnor att bli gravida. Vinterkylan och den besvärliga vägen med häst och släde, var själ nog för att inte ta med den lille sonen Edvard på den långa färden söderut. Ericas tanke var uppenbarligen att återvända senare och hämta sin son. Fadern kan ha tänkt tvärtom och ersatt henne för att hon skulle resa bort och göra sej av med det oönskade barnet. Efter det tycks ingen i öviksområdet veta var Erica befinner sig. Det ryktas att hon varit i Sundsvall och ev hade de stannat till där innan resan fortsatte söderut.

      Från fattigvårdens möten i Örnsköldsviks köping finns ett protokoll daterat den 22 februari 1864. Däri står att änkan Erica Lundqvists son lämnats hos Johan Edlund i Österås, Själevad. Handlare Johan Edlund ber köpingen om ekonomisk hjälp för att ta hand om barnet och en månad senare tas beslut av köpingen att betala 50 riksdaler/år för sonens mat och uppehälle. Efter att den gravida änkan lämnat Örnsköldsvik anländer hon till Gävle. Den 13 augusti 1864 föder hon ett gossebarn där, som är dött vid födseln. Faderns namn vill hon inte lämna ut. Var hon bor är oklart, men i Strömsbro hyr hennes bror Karl Erik ett rum. Det står ledigt när han är ute och reser. Han är sjöman och jobbar som kock på flera skepp . Erica jobbade tidigare i Strömsbro och är välbekant med platsen. Det är bara ett tillfälligt boende. Hon klarar sej på de slantar hon har fått med sej, men sörjer sina båda förlorade barn och den bortlämnade sonen. Efter att ha träffat en man i februari 1866 blir hon åter med barn.         

       
        Ett halvår senare, den 20 augusti, skrivs hon ut från Själevads socken. Ericas syster Ulrica Margareta Mosell med familj emigrerade tidigare till Amerika och har nu flyttat från New York till Chicago IL. Erica bror Karl Erik Kolm anländer till Gävle och frågar Erica om hon vill följa med honom till systern i Amerika. Han kan ordna en fribiljett åt henne. Men hon är gravid och tackar nej till hans generösa erbjudande. Hon ville hämta sin son, som blev kvar i Själevad.  

       Hösten 1866 flyttar brodern Karl Erik Kolm ut från sitt boende i Strömsbro, lämnar Gävle och emigrerar till syster Ulrica i Amerika. Då är Erica höggravid och hon flyttar till gård nr 201 i andra kvarteret. Hon skrivs därmed åter in i Gävle Heliga Trefaldighet den 13 september 1866. Även hennes son Edvard blir inskriven där, men som boende i Själevad. Drygt en månad senare i oktober samma år föder hon en dotter som döps till Christina Elisabet. Fadern står som okänd, likt den tidigare födseln 1864. En vecka efter födelns av dottern noteras 2st ”lönskaläge” i Gävle kyrkbok, det vill säga sex mellan ogifta. Detta var tidigare en brottslig handling, men från och med 1864 års strafflag blev denna handling avkriminaliserad. Erica får inte böter. Hon blir istället kallad till två kyrkobesök under 1867, men uteblir (abs), enligt noteringar i kyrkboken för Gävle Heliga Trefaldighet.

      Samtidigt börjar de i Örnsköldsviks köping på allvar undra vart Erica tagit vägen. I ett tingsprotokoll daterat 3 juli 1867 står att läsa: ”Beslöts att Enkan Lundqvist skulle allmänneligen efterlysas på det att hon sjelf må taga vård om sitt barn, för hvilket köpingen betalar underhåll.” När efterlysningen av Edvards mor inte ger resultat tas ett nytt beslut den 25 augusti 1868. Köpingen fortsätter betala 50 riksdaler för ”Enkan Erica Lundqvist gosse” till f.d.handlare Johan Edlund, som då blivit torpare och flyttat till Västergidsjö i Gideå socken. Utbetalningen fortgår under ytterligare ett år.

     Under hösten 1868 dör Ericas far Eric Mattsson Kolm i Gysinge, Österfärnebo. Ingen av hans barn är med när bouppteckningen görs. Både Ulrica och Karl Erik bor Chicago IL, Jan Ulric saknas och den enda i familjen Mattsson Kolm, som bor kvar i Sverige är Erica. Den äldre systern Johanna Sofia (gift Berglund) dog i kolera 1857, men hon hade två barn som ärver hennes del. Om inte syskonen i Amerika nås ärver Erica ca 20 riksdaler. Detta räckte till att låna, eller inhandla en klänning och att ta ett fotografi. Ev. bär hon små runda glasögon med tunna, knappt urskiljabara bågar på fotot här intill.

Foto på Erica med dottern Christina Elisabet (Elin) 3 år, fr. ca 1869 i Gävle.  
        
          Edvard hoppades att hans mor skulle komma tillbaks och hämta honom som hon lovat, men flera yttre omständigheter bidrog till att så inte skedde. 1860-talet står som ett av de tuffaste decennierna i Sveriges historia med kalla somrar och missväxt som följd. Under året 1867 förblev Bottenviken isbelagd långt in i juni, vilket bland annat gjorde att inga fartyg med nödsändningar kunde ta sig fram. Många dör av svält. Året efter drabbas landet av långvarig torka. Även 1869 går till historien som ett magert år. För den fattiga änkan med ett litet flickebarn förblev resan norrut att hämta sonen i Själevad, bara en dröm. Den 9 juli 1870 får Johan Edlunds fru Maria sitt fjärde barn i Westergidsjö. Utbetalningen för änkan Lundqvists gosse upphör och den 9-årige Edvard blir skickad till köpingen Örnsköldsvik.

        I september samma år blir han uppvisad och såld på auktion. Edvard berättade ogärna om sin besvärliga barndom, men sa att han hamnat på auktion flera gånger och där blivit såld till lägstbjudande Att det faktiskt var så bekräftas av tingsprotokollen 1870-75. Denna primitiva form av socialvård kallades egentligen utackordering och det som gällde var att den som till lägsta kostnad erbjöd sig att ta hand om den fattige fick uppdraget. Detta kontrakt skulle sedan omförhandlas varje år. Tingsprotokollen visar att, ifall inget lägre bud gavs nästa auktion, då var köparen ålagd att behålla barnet fram till konfirmationen. En del av de fattiga föräldralösa barnen blev även kvar därefter och en del adopterades.

        I kommunnämndens protokoll för Örnsköldsviks köping under den aktuella perioden finns flera gripande människoöden, bland annat familjen Lock, vars yngsta dotter Mathilda Lock utauktionerades samtidigt med gossen Edvard Lundqvist. Den som 1870 gav det lägsta budet (40 riksdaler) för att under ett år ”vårda, föda och christligen uppfostra Enkan Lundqvists minderårige gossebarn”, var bonden Anders Ersson Edlund från Hornön i Arnäs socken. Han hade tidigare bott granne med handelsman Johan Edlund i Österås, Själevad, men de var inte släkt . I september 1870 flyttas min farfarsfar till Hornön. Detta är också intressant eftersom Hornön nämndes i den muntliga traditionen. Tillvaron som utackorderat barn var överlag tuff och så även för Edvard, som sa att han fått mycket stryk och även att han rymt därifrån, vilket inte går att bekräfta. Känt är dock att många barn for illa och ville hem till sina föräldrar, men blev tillbakaförda. Anders Edlund var född 1816 i Kroksjö, Gideå och hade åren 1839-46 varit båtsman med efternamnet Gälda. 1841 hade han gift sig med den ett år yngre Cajsa Lisa Berg från Täfteå, Arnäs. Mellan åren 1841 och 1855 fick de sju barn, men alla utom två dog i ettårsåldern. Anders Edlunds kontrakt att omhänderta Edvard förnyades årligen under första halvan av 1870-talet, vid varje tillfälle mot en årlig ersättning på 40 riksdaler. Det låter idag som en väldigt låg summa, men att jämföra kostnader då med nu blir svårt. 1870 var genomsnittslönen för en industriarbetare 1:50 per dag, medans en ko kostade mellan ca: 50-100 riksdaler.

        Att Erica Lundqvists son Edvard står inskriven i Gävle från 1866 till 1880, kan delvis förklaras av att Erica sagt att hennes son var i Själevad, men att han ska hämtas framöver. Hon bär både på sorgen att ha lämnat bort sonen och ett hopp om att få återse honom. Under tiden flyttar Erica med dottern Christina Elisabet flera gånger inom Gävle och i de fattiga östra kvarteren träffar hon en ny man. Det är brädgårdsarbetaren Erik Ersson Brink. Midsommaren 1873 gifter hon sig med honom, men hon är sjuk och 1876 avlider hon 41 år gammal i lungsot. Det förefaller som om dödsbudet nådde upp till övikstrakten, för några månader senare skrivs min farfarsfar Edvard in ”på riktigt” i folkbokföringen. Den 6 november 1876<email://UrlBlockedError.aspx> står han i Arnäs kyrkbok med namnet Jonas Edvard Edlund, flyttad från Själevads s:n till bonden och hemmansägaren Anders Edlund på Hornön i Arnäs.  

       Drygt ett år senare inträffar nästa fas i min farfarsfars liv. Han får veta att en tjänst som båtsman ska bli vakant i Öfre Wike, numera Övervike i Arnäs socken och ser där en möjlighet att ta sej bort från den stränge gamle husbonden Anders Edlund på Hornön. Säkert var det från honom, den förre båtsmannen, som Edvard hört berättelser om livet ute på sjön. Edvard anställs av Arnäs socken i rote 140. Han skriver under kontraktet med namnet Jonas Edlund och senare den 14 februari 1878, börjar hans tjänst som kronobåtsman i Övervike. Han får då efternamnet Wikberg - precis som flera av de tidigare båtsmännen där. Detta behöll han livet ut, för nån Lundqvist, Kolm eller Edlund hade han i själ och hjärta ändå aldrig varit. Den som vid denna tid var chef för Norra Ångermanlands båtsmanskompani var Axel Wilhelm Zakarias Carpelan, en släkting till mig på min mors sida.

  På fregatten HMS Eugenia tjänstgjorde Edvard under sina år som båtsman. "Rullan" för Edvard kan ses längre ner på sidan. (eller via denna länk)  Målning av Jacob Hägg (1839-31) 
   Att min farfarsfar verkligen ”gått till sjöss” var alltså ytterligare en detalj i den muntliga traditionen som kan bekräftas, men hur var det då med fotvandringen till Stockholm? Jo, källorna anger att – när årstiden inte medgav sjötransport – fick båtsmännen marschera hela vägen till generalmönstringen. Uppenbarligen sker det även med Edvard, ett i sanning tufft inträdesprov till det militära livet. Carl Hamnström beskriver det målande i sin bok "Båtsmanshållet i Ångermanland och Medelpad". 
  
   "Om sjölägenhet saknades, fortskaffades uppbådat sjöfolk med marche forcée. Vid sådan förflyttning färdades de sju till åtta mil om dagen. Efter sex dagars march fick truppen rasta nästkommande dag. Vid mörk årstid och dåligt väglag kortades dagsresan.
   Två båtsmän disponerade en häst. Under marsch tilläts att högst en tyngd av 30 ispund (255 kg) fick läggas på enspänt fordon. Manskapet skulle gå uppför backar och genom städer".

  
Livet som båtsman i flottan till avskedet 1888 var också hårt och tufft, särskilt eftersom Edvard var ung och oerfaren på sjön. Dock hade han fått en egen fast punkt vid båtsmanstorpet i Övervike, Arnäs. Han träffar också sin fru, Gustafva Pettersson (1859 - 1909), född och uppväxt i Gideå. Hon jobbar då som piga åt Eric Häggblad i byn Högland, inte långt från Övervike, Arnäs. De gifte sig den 4 maj 1884 i Arnäs kyrka och medan de bor kvar i Övervike föds tre barn. Döttrarna Elin Katarina (14 jan 1885 - 13 juli 1925) och Hilma Johanna (9 okt-26 okt 1887). Samt sonen Edvard William (27 aug 1888 - 29 dec 1961), som kom att bli min farfar "Ville" Wikberg.
 
 Vid sidan av båtsmanstjänsten sommaren 1882 börjar min farfarsfar även jobba åt Mo & Domsjö. En ny såg ska uppföras i Domsjö, samtidigt som den gamla fortfarande är i bruk. Mo & Domsjö extraanställer närmare 100 man.

    
Särskilda baracker uppförs ute vid sågen för att inkvartera de extraanställda. Edvard avslutar sin tjänst som båtsman 1888, vilket hänger ihop med att man året innan bestämt att båtsmanshållet successivt skall vakanssättas och att flottans manskap fortsättningsvis ska bestå av värvat folk eller volontärer. Orsaken till förändringen var att båtarna blev, såväl som deras beväpning, allt mer komplicerad och flottan insåg att man behövde bättre utbildat manskap. Det är på Domsjö Sågverk som min farfarsfar börjar kalla sig Johan istället för Jonas. Efter att Johan Edvard Wikberg arbetat på sågen i 6 år flyttar familjen ut till Domsjö by den 23 november 1888. Deras första adress blir en arbetarbostad vid ”Innerverke” strax bakom Kempekullen, vid den så kallade ”storstocken”. Under vinterhalvåret var det ont om jobb på sågverket och då gällde det ta andra jobb, som skogsarbete, fabriksarbete, dräng, för att försörja familjen. Varje år köpte de en gris som slaktades till julfiradet.
   
    1902 är Johan Edvard med och bildar Domsjö arbetarförening och han sitter även med i deras första niomannastyrelse. Sommaren 1909 dör frun Gustava, och Johan Edvard träffar därefter Sara Brita Lindblad från Kroksta, född i Själevad den 27 december 1868. De gifter sig den 2 augusti 1913. De är för gamla för att få egna barn, men tar sig an en fosterson, Erik Gustaf Albert Nilsson (25 maj 1913 – 13 februari 1969). En situation som var minst sagt välbekant för min farfarsfar. 1920 är fostersonen Albert och dottern Ester Nikolina samt sonen Otto boende hos Johan Edvard med frun Sara Brita i Domsjö. Han hade då fått Kungliga Patriotiska Sällskapets medalj för lång och trogen tjänst, något som skedde vid en ceremoni i Domsjö skola den 15 augusti 1917. Johan Edvard Wikberg var en av 98 anställda som uppmärksammades av Mo & Domsjö. Han tituleras som ”brädgårdsarbetare” och får medalj av Frans Kempes hustru Eva samt diplom av deras son Carl Kempe, som är på väg att bli chef och efterträda sin far. Min farfarsfars andra hustru Sara Wikberg kommer att överleva honom med närmare 11 år. Hon avled den 13 mars 1952. Deras fosterson flyttar tillbaka till sin födelseort Stockholm. 'Johan' Edvard Wikberg avled i Domsjö den 11 april 1941, en dryg månad före sin 80-årsdag. Han fick vara med om fattig-Sveriges förvandling till folkhem och levde ett långt, strävsamt liv som bortlämnad, båtsman och brädgårdsarbetare.

    Ytterligare sex barn föds i Domsjö, nämligen Hilma Johanna (17 april 1890 - 3 juni 1962) Hon emigrerade den 15 maj 1912 med fartyget SS ”Eskimo” till Nordamerika. Hilma fick barn där och gifte sej tre gånger innan hon avled i Vancouver, BC, Canada), Vendla Maria (14 maj 1892 - 29 juni 1969), Frans Eugen (30 april 1894 – 1 mars 1962), Erik Roland (13 september 1895– 29 januari 1972), Otto Emanuel (7 april 1898 - 3 mars 1980),  samt yngsta dottern Ester Nikolina (29 januari 1901 - 14 maj 1968) Hon emigrerade 1923 med fartyget "Empress of Scottland" till sin syster Hilma i Arborg, Manitoba, Canada. Ester gifte sej 1927 med J.A. Nilsson i Winnipeg. De bildade familj och fick två barn.

 Farfarsfars Johan Edvards familjefoto med sin första fru Gustafva Pettersson.
Bakre rad fr v : Vendla, Hilma, William och Elin
Främre rad fr v : Otto, Edward, Frans, Roland, Gustafva och lillflickan Ester Nikolina.

   


Edvard och Sara Wikberg med medalj "För långvarig trogen tjenst".

      
      Det har varit ett mödosamt, men intressant pusslande att söka och gå igenom kyrkböcker med motstridiga uppgifter, datum som inte stämmer, namnbyten, svårlästa protokoll med mera. och att jämföra dessa för att få fram vad som är sanning i det som har berättats. Tack till Leif Wikberg för foto och till Mikael Uhlin för tips och goda råd.


Tillbaka till topp     

 
 
Edvards legokontrakt med rotehållarna (rotebönderna) som båtsman undertecknat
2 Feb  1878 med komplettering av kompanichefen AWZ Carpelan på Jeanetteborg.
Länk till Carpelan på Jeanetteborg
 
"Rulla för No 140 Jonas Edvard Edlund Wikberg"
Notera att när Edvard antogs som båtsman 1878 så angavs hans yrke till skomakare.
Som hans sista uppdrag före avskedet 1988 anges Bitr. Hofmästare på  korvetten Lagerbielke.

 

 


 
 
Sonen Williams "Ville" familjefoto år 1913.
Till vänster hustru Signe f.Domeij och Ville med barnen Harald och Margot
Sittande t.h svägerskan Elin Katarina Bergqvist och svågern Gustaf Robert Bergqvist
samt stående pappa Edvard
 
 
      Ett plankbärarlag vid Domsjö såg avbildade år 1920. Hit till sågen kom karlar cyklande från när och fjärran för att tjäna sitt dagsverke. En del var även närboende med familjer. Andre man stående från höger är "Ville" Vikberg. Han är Edvards son och Greger Wikbergs farfar.
   Farfarsfar Edvard finns också med på fotot.
Han ses stående till höger i bakgrunden på fotot.
 
 
Domsjö Sågverk som Edvard var med om att bygga år 1882.
Han arbetade där i ca 50 år. Kolorerat vykort. Okänd fotograf.
Interiörer från Domsjö Sågverk med arbetare och sågramar.
Foto Werner Wångström
 
 

Tillbaka till topp