Hembyn...farfarsfar Edvard
                          Klicka texten så öppnar loggboken !


Örnsköldsviks köping målat av August Jansson

Farfarsfar Jonas (Johan) Edvard Wikberg (1861 - 1941 )
Bortlämnad - Båtsman - Brädgårdsarbetare
Research och text Greger Wikberg, publicerat sommaren 2016

 
      Under min uppväxt berättades att min farfarsfar Edvard hade övergivits som barn. Något minne av sina egna föräldrar hade han inte. Efter att hans mor änkan Erica Lundqviat  lämnat bort honom som liten lär hon ha sagt - Jag ska bara åka till staden för att handla och jag kommer tillbaks och hämtar mitt barn. Vilket hon då trodde var möjligt. Edvard sa även att han som fattigt barn blev såld på auktion, samt blev lämnad på Hornön, rymde från sin stränga husbonde där, samt tog sej till fots från Övik till Stockholm och blivit sjöman. För att reda ut vad som egentligen hänt i hans liv, måste vi bege oss in till 1860-talet och där råder en rejäl  lågkonjunktur präglad av missväxt och försvårade levnadsförhållanden.

       Tillgängliga dokument visar att min farfarsfar Edvard föds den 24 maj 1861 i köpingen Örnsköldsvik, som då tillhör moderförsamlingen Själevad. Edvards föräldrar heter Erica Kolm och Jonas Lundqvist. Jonas är född 1833 i byn Lunne, Arnäs socken, och är ett av bonden Johan Söderlund och hustrun Annas tio barn. Han börjar som dräng hos öviksprofilen Johan Ödberg, även han med kopplingar till Lunne. Jonas byter där efternamn till Lundqvist. Hans båda efternamn kan ha bildats ur ”Lunde”, den äldre stavningen på byn. 1854 flyttar Jonas in till den unga och expansiva köpingen Örnsköldsvik. Han jobbar och bor hos handelsman Johan Ödberg. Modern Erica Kolm föddes 1835 i Älvkarleby, norra Uppland. Hennes familj Mattsson Kolm flyttar året därefter till Gysinge i Österfärnebo (som ligger på gästrikesidan av Dalälven). Ericas far Eric Mattsson Kolm var rättare, räknare (förman). Ericas mor heter Johanna Brunnberg och de har fem barn. Modern Johanna dör 1851. I kyrkboken noteras att den 15 juni 1852 flyttar Erica till Gävle stad. Hon blir piga i gård 87, 4:e kvarteret och åren därefter jobbar hon på Strömsbro manufakturfabrik. 1855-57 drabbas Gävle med full kraft av koleraepidemier. Hundratals smittas och dör. Även i Strömsbro där Erica bor och jobbar blir folk sjuka och dör. Hon lämnar Gävle och 1857 återfinns hon som piga hos Johan Ödberg i Örnsköldsvik. Det är uppenbarligen här hon träffar sin blivande man Jonas Lundqvist. Erica blir med barn och de gifter sig den 29 augusti 1858, men orosmolnen hopar sig.

     Några månader tidigare, i mars samma år, hade deras arbetsgivare Johan Ödberg satts i konkurs och de miste båda sina jobb och måste flytta. När deras dotter Matilda Elisabet föds den 14 mars 1859, noteras den lilla familjen som ”inhyses i Norrlungånger” (vilket byn utanför köpingen heter). Den 24 mars 1860 avlider dottern Matilda Elisabet ett år gammal, som dödsorsak anges bara ”okänd sjukdom”. Familjen bor då hos handelsman Jonas August Kull. Kull var liksom Johan Ödberg ett starkt namn i Örnsköldsviks tidiga historia.  I en stor brand 1860 brinner Kulls fina hus i köpingen ner, efter det bor han i Österås, Själevad. Där i närheten av Åsbergets östra del finns även ett stenbrott och Ericas man jobbar nu som stenhuggare. I september samma år blir Erica gravid igen, men hennes man Jonas skadar sej och bara någon månad senare, den 7 november, avlider han på grund av ”inflammation”, en vanlig dödsorsak före antibiotikans tid. När min farfarsfar föds den 24 maj 1861 är han redan faderlös. Han får namnet Jonas Edvard Lundqvist och vid dopet är Johan Ödberg en av faddrarna. 1862 avlider Kull i Österås och den fattiga änkan Erica Lundqvist med sin son blir bostadslösa. De saknar därefter fast adress.

     1863 lämnar Erica sonen Edvard i Örnsköldsvik och reser söderut. I Själevads kyrkbok noterades först att hon begav sig till Sundsvall, men detta ströks senare över och ändrades till Gävle. Hur resan gick till och finansierades är oklart. Antingen fick Erica hjälp av sina köpmanskontakter i Örnsköldsvik, eller så kom hjälpen från släkt och vänner i Gävle. Exempelvis har hon en bror i Gävle som är sjöman. Ett litet eko kan återfinnas i den muntliga traditionen, nämligen att Edvards mor ”gett sig  av med några gävlefiskare på återresa" I ett tingsprotokoll för Örnsköldsviks köping från 22 februari 1864 noteras att änkan Erica Lundqvists son bor hos Johan Edlund i Österås. Edlund ber köpingen om ekonomisk hjälp för att ta hand om barnet och en månad senare tas beslut av köpingen att betala 50 riksdaler för sonens mat och upphälle. Att Edvard lämnats hos denne Johan Edlund med hustru i Österås, beror på att de känner varandra. Johan Edlund med fru var dopvittnen när Edvard döptes och Johan Edlunds mor var född och uppväxt i Gävle Heliga Trefaldighet, hemförsamling för Ericas föräldrar åren 1819-26.

Åsdalen med Österås och Åsberget i bakgrunden. Målat av August Jansson 

         Efter att modern Erica lämnat Örnsköldsvik stannar hon i Gävle och den 13 augusti 1864 föder hon ett gossebarn, som är dött vid födseln. Faderns namn vill hon inte lämna ut och det kan ha varit så att hon uppsökte annan ort för att undkomma det stigma en graviditet innebar för en ogift kvinna vid den här tiden. Var hon bor i Gävle efter resan från Örnsköldsvik, är oklart, men hon hade både släkt och vänner där sen tidigare. I februari 1866 blir Erica åter med barn. Ett halvår senare, den 20 augusti, skrivs hon ut från Själevads socken. Den 19 september samma år skrivs hon in i Gävle Heliga Trefaldighet. Edvard skrivs som boende i Själevad. Några veckor senare, den 13 oktober, föder hon dottern Christina Elisabet, ett barn vars fader står som okänd likt den tidigare födseln 1864. En vecka efter att Erica fött dottern Christina Elisabet i Gävle noteras ”lönskaläge” i kyrkboken, det vill säga sex mellan ogifta. Detta var tidigare en brottslig handling, men den blev avkriminaliserad i och med 1864 års strafflag. Erica får inte böter utan absolution (förlåtelse), något som gavs av kyrkan två gånger under 1867. Samtidigt börjar de i Örnsköldsviks köping på allvar undra vart Erica tagit vägen. I ett tings-protokoll daterat 3 juli 1867 står att läsa: ”Beslöts att Enkan Lundqvist skulle allmänneligen efterlysas på det att hon sjelf må taga vård om sitt barn, för hvilket köpingen betalar underhåll.” När efterlysningen av Edvards moder inte ger resultat tas ett nytt beslut den 25 augusti 1868.  Köpingen fortsätter betala 50 riksdaler för ”Enkan Erica Lundqvists gosse” till handlare Edlund, som flyttat till Västergidsjö i Gideå. Utbetalningen fortgår under ytterligare ett år till 1869.

       Edvard hoppades att hans mor skulle komma tillbaks och hämta honom som hon lovat, men flera yttre omständigheter bidrog till att så inte skedde. 1860-talet står som ett av de tuffaste decennierna i Sveriges historia med kalla somrar och missväxt som följd. Under året 1867 förblev Bottenviken isbelagd långt in i juni, vilket bland annat gjorde att inga fartyg med nödsändningar kunde ta sig fram. Många dör av svält. Året efter drabbas landet av långvarig torka. Även 1869 går till historien som ett magert år. För den fattiga änkan med ett litet flickebarn förblev resan norrut att hämta sonen i Själevad, bara en dröm. Den 9 juli 1870 får Johan Edlunds fru sitt fjärde barn i Westergidsjö. Utbetalningen för änkan Lundqvists gosse upphör och den 9-årige Edvard blir skickad till köpingen Örnsköldsvik. I september samma år blir han uppvisad och såld på auktion. Edvard berättade ogärna om sin besvärliga barndom, men sa att han flera gånger hamnat på auktion och där blivit såld till lägstbjudande  Att det faktiskt var så bekräftas av tingsprotokollen 1870-75. Denna primitiva form av socialvård kallades egentligen utackordering och det som gällde var att den som till lägsta kostnad erbjöd sig att ta hand om den fattige fick uppdraget. Detta kontrakt skulle sedan omförhandlas varje år. Tingsprotokollen visar att, ifall inget lägre bud gavs nästa auktion, då var köparen ålagd att behålla barnet fram till konfirmationen.  En del av de fattiga föräldralösa barnen blev även kvar därefter och en del adopterades. 

        I Örnsköldsviks tingsböcker för den aktuella perioden finns flera gripande människoöden, bland annat familjen Lock, vars yngsta dotter Mathilda Lock utauktionerades samtidigt med gossen Edvard Lundqvist. Den som 1870 gav det lägsta budet  (40 riksdaler) för att under ett år ”vårda, föda och christligen uppfostra Enkan Lundqvists minderårige gossebarn”, var bonden Anders Ersson Edlund från Hornön i Arnäs socken. Han verkar inte ha varit släkt med handelsman Johan Edlund i Österås, Själevad. I september 1870 flyttas min farfarsfar till Hornön. Detta är också intressant eftersom Hornön nämndes i den muntliga traditionen. Tillvaron som utackorderat barn var överlag tuff och så även för Edvard, som sa att han fått mycket stryk och även att han rymt därifrån, vilket inte går att bekräfta. Känt är dock att många barn for illa och ville hem till sina föräldrar, men blev tillbakaförda. Anders Edlund var född 1816 i Kroksjö, Gideå och hade åren 1839-46 varit båtsman med efternamnet Gälda. 1841 hade han gift sig med den ett år yngre Cajsa Lisa Berg från Täfteå, Arnäs.  Mellan åren 1841 och 1855 fick de sju barn, men alla utom två dog i ettårsåldern. Anders Edlunds kontrakt att omhänderta Edvard förnyades årligen under första halvan av 1870-talet, vid varje tillfälle mot en årlig ersättning på 40 riksdaler. Det låter idag som en väldigt låg summa, men att jämföra kostnader då med nu blir svårt. 1870 var genomsnittslönen för en industriarbetare 1:50 per dag,  medans en ko kostade mellan ca: 50-100 riksdaler.

       I Gävle kyrkbok 1866 står änkan Erica Lundqvist med sonen Edvard inskrivna, men han befinner sig då i Själevad. Att Edvard står inskriven i Gävle från 1866 till 1880, kan delvis förklaras av att Erica sagt att hennes son var i öviksområdet, men att han ska hämtas framöver. Hon bär både på sorgen att ha lämnat bort sonen och ett hopp om att få återse honom. Under tiden flyttar Erica med dottern Christina Elisabet flera gånger inom Gävle och i de fattiga östra kvarteren träffar hon en ny man. Det är brädgårdsarbetaren Erik Ersson Brink. Midsommaren 1873 gifter hon sig med honom, men hon är sjuk och 1876 avlider hon 41 år gammal i lungsot. Det förefaller som om dödsbudet nådde upp till övikstrakten, för några månader senare skrivs min farfarsfar Edvard in ”på riktigt” i folkbokföringen. Den 6 november 1876 står han i Arnäs kyrkbok med namnet Jonas Edvard Edlund, flyttad från Själevads s:n till bonden och hemmansägaren Anders Edlund på Hornön i Arnäs.

Drygt ett år senare inträffar nästa fas i min farfarsfars liv. Han får veta att en tjänst som båtsman ska bli vakant i Öfre Wike, numera Övervike i Arnäs socken och ser där en möjlighet att ta sej bort från den stränge gamle husbonden Anders Edlund på Hornön. Säkert var det från honom, den förre båtsmannen, som Edvard hört berättelser om livet ute på sjön. Edvard anställs av Arnäs socken i rote 140 och den 14 februari 1878 börjar hans tjänst som kronobåtsman i Övervike. Han får då efternamnet Wikberg - precis som flera av de tidigare båtsmännen där. Detta behöll han livet ut, för nån Lundqvist, Kolm eller Edlund hade han i själ och hjärta ändå aldrig varit. Den som vid denna tid var chef för Norra Ångermanlands båtsmanskompani var Axel Wilhelm Zakarias Carpelan, en släkting till mig på min mors sida. 
 
      Att min farfarsfar verkligen ”gått till sjöss” var alltså ytterligare en detalj i den muntliga traditionen som kan bekräftas, men hur var det då med fotvandringen till Stockholm? Jo, källorna anger att – när årstiden inte medgav sjötransport – fick båtsmännen marschera till generalmönstringen. Uppenbarligen sker det även med Edvard, ett i sanning tufft inträdesprov till det militära livet. Carl Hamnström beskriver det målande i sin bok "Båtsmanshållet i Ångermanland och Medelpad": "Om sjölägenhet saknades, fortskaffades uppbådat sjöfolk med marche forcée. Vid sådan förflyttning färdades de sju till åtta mil om dagen. Efter sex dagars march fick truppen rasta nästkommande dag. Vid mörk årstid och dåligt väglag kortades dagsresan.    


  På fregatten HMS Eugenia tjänstgjorde Edvard under sina år som båtsman. "Rullan" för Edvard kan ses längre ner på sidan. (eller via denna länk)  Målning av Jacob Hägg (1839-31) 
   Två båtsmän disponerade en häst. Under marsch tilläts att högst en tyngd av 30 ispund (255 kg) fick läggas på enspänt fordon. Manskapet skulle gå uppför backar och genom städer". Livet som båtsman i flottan fram till avskedet 1888 var också hårt och tufft, särskilt eftersom Edvard var ung och oerfaren på sjön. Dock hade han fått en egen fast punkt vid båtsmanstorpet i Övervike, Arnäs. Han träffar också sin fru, Gustafva Pettersson (1859 - 1909), som var född och uppväxt i Gideå. De gifte sig den 4 maj 1884 och medan de bor kvar i Övervike föds två barn, dottern Elin Katarina (14 jan 1885 - 13 juli 1925) och sonen Edvard William (27 aug 1888 - 29 dec 1961), som kom att bli min farfar "Ville"
.
  
Vid sidan av båtsmanstjänsten sommaren 1882 börjar min farfarsfar även jobba åt Mo & Domsjö. En ny såg ska uppföras i Domsjö, samtidigt som den gamla fortfarande är i bruk. Mo & Domsjö extraanställer närmare 100 man. Särskilda baracker uppförs ute vid sågen för att inkvartera de extraanställda. Edvard avslutar sin tjänst som båtsman 1888, vilket hänger ihop med att man året innan bestämt att båtsmanshållet successivt skall vakanssättas och att flottans manskap fortsättningsvis ska bestå av värvat folk eller volontärer.

   Orsaken till förändringen var att båtarna blev, såväl som deras beväpning, allt mer komplicerad och flottan insåg att man behövde bättre utbildat manskap. Det är på Domsjö Sågverk som min farfarsfar börjar kalla sig Johan istället för Jonas. Efter att Johan Edvard Wikberg arbetat på sågen i 6 år flyttar familjen ut till Domsjö by den 23 november 1888. Deras första adress blir en arbetarbostad vid ”Innerverke” strax bakom Kempekullen, vid den så kallade ”storstocken”. Under vinterhalvåret var det ont om jobb på sågverket och de fick delvis försörja sig som torpare med gris, hönor och andra sysslor.
 
 
 
  
Ytterligare sex barn föds i Domsjö, nämligen Hilma Johanna (föds den 17 april 1890 och emigrerar den 5 maj 1912 till Nordamerika med skeppet ”Eskimo”. dödsdatum saknas), Vendla Maria (14 maj 1892 - 29 juni 1969), Frans Eugen (30 april 1894 – 1 mars 1962), Erik Roland (13 september 1895– 29 januari 1972), Otto Emanuel (7 april 1898 - 3 mars 1980) samt Ester Nikolina  (29 januari 1901 – 14 maj 1968) som emigrerade till Canada år 1923.

 Farfarsfars familjefoto med sin första fru.
Bakre rad fr v : Vendla, Hilma, William och Elin
Främre rad fr v : Otto, Edward, Frans, Roland, Gustava och lillflickan Ester Nikolina.

      1902 är Johan Edvard med och bildar Domsjö arbetarförening och han sitter även med i deras första niomannastyrelse. Sommaren 1909 dör frun Gustava, och Johan Edvard träffar därefter Sara Brita Lindblad från Kroksta, född i Själevad den 27 december 1868. De gifter sig den 2 augusti 1913. De är för gamla för att få egna barn, men tar sig an en fosterson, Erik Gustaf Albert Nilsson (25 maj 1913 – 13 februari 1969). En situation som var minst sagt välbekant för min farfarsfar. 1920 är fostersonen Albert och dottern Ester Nikolina samt sonen Otto boende hos Johan Edvard med frun Sara Brita i Domsjö. Han hade då fått Kungliga Patriotiska Sällskapets medalj för lång och trogen tjänst, något som skedde vid en ceremoni i Domsjö skola den 15 augusti 1917. Johan Edvard Wikberg var en av 98 anställda som uppmärksammades av Mo & Domsjö. Han tituleras som ”brädgårdsarbetare” och får medalj av Frans Kempes hustru Eva samt diplom av deras son Carl Kempe, som är på väg att bli chef och efterträda sin far. Min farfarsfars andra hustru Sara Wikberg kommer att överleva honom med närmare 11 år. Hon avled den 13 mars 1952. Deras fosterson flyttar tillbaka till sin födelseort Stockholm. 'Johan' Edvard Wikberg avled i Domsjö den 11 april 1941, en dryg månad före sin 80-årsdag. Han fick vara med om fattig-Sveriges förvandling till folkhem och levde ett långt, strävsamt liv som bortlämnad, båtsman och brädgårdsarbetare.


Edvard och Sara Wikberg med medalj "För långvarig trogen tjenst".

      
      Det har varit ett mödosamt, men intressant pusslande att söka och gå igenom kyrkböcker med motstridiga uppgifter, datum som inte stämmer, namnbyten, svårlästa protokoll med mera. och att jämföra dessa för att få fram vad som är sanning i det som har berättats. Tack till Leif Wikberg för foto och till Mikael Uhlin för tips och goda råd.


Tillbaka till topp     

 
 
Edvards legokontrakt med rotehållarna (rotebönderna) som båtsman undertecknat
2 Feb  1878 med komplettering av kompanichefen AWZ Carpelan på Jeanetteborg.
Länk till Carpelan på Jeanetteborg
 
"Rulla för No 140 Jonas Edvard Edlund Wikberg"
Notera att när Edvard antogs som båtsman 1878 så angavs hans yrke till skomakare.
Som hans sista uppdrag före avskedet 1988 anges Bitr. Hofmästare på  korvetten Lagerbielke.

 

 


 
 
Sonen Williams "Ville" familjefoto år 1913.
Till vänster hustru Signe f.Domeij och Ville med barnen Harald och Margot
Sittande t.h svärföräldrarna Anders Domeij och hustru Maria f.Johansdotter
samt stående pappa Edvard
 
 
  Ett plankbärarlag vid Domsjö såg avbildade år 1920. Hit till sågen kom karlar cyklande från när och fjärran för att tjäna sitt dagsverke. En del var även närboende med familjer. Det är de stående personerna som namnges under fotot. 2:e man från höger är "Ville" Vikberg. Han är Edvards son och Greger Wikbergs farfar.  

Tillbaka till topp