To display this page you need a browser with JavaScript support. Hembyn .. Slör-Ante i Fors
                          Klicka texten så öppnar loggboken !

"Slör-Ante" kom från Själevads kommun. Hans namn var Anders Andersson och föddes år 1836.
Anders lämnade jordelivet 27 December 1901.
Här följer en ordagrann avskrift av artikeln publicerad i Örnsköldsviks Allehanda den 10 September 1935

Artikeln funnen på microfiche av Magnus Näslund. 

   Slör-Ante i Fors var ett av förra seklets original i Nätra. Han bodde i en torparstuga invid vattenfallet, och han hade det över all beskrivning uselt i sitt hem. Om inte fattigdomen var så skriande, så var oordningen och de ohygieniska förhållandena i hemmet desto värre.

   Hans hustru var under en följd av år svagsint, och hon hölls innestängd inom en avbalkning i köket, stugans enda beboeliga rum. Där tillbragte hon nästan utan kläder sin tid liggande i halm och i smuts och allehanda orenlighet, som tumstjockt betäckte golvet. Och vad som ännu mera gjorde Slör-Antes hem till en stia, var, att de enda husdjur, Slör-Ante höll sig med , nämligen en bock och några getter, jämväl förvarades i samma rum, i vars ena vrå en kätte var inrättad för bocken, och mellan muren och väggen i en meterbred s.k. smuge voro getterna inhysta.

  De senare höll han uteslutande för mjölkens skull. Stugans kök delades alltså mellan honom själv, hans vansinniga hustru samt bocken och getterna både som dag- och nattviste. Där åts, där sovs och där orenades av både människor och djur på ungefär enahanda sätt. Ingen ladugård i bygden kunde förete så mycken snusk som Slör-Antes bostad i Fors.

   Slör-Antes hela liv var ett olycksöde. Född själevadsbo hade han under tidigare år varit bonde, men redan då ådagalade han sådana later och levnadssätt, att han icke blev långvarig bonde, och hans första hustru hade skilt sig från honom. Slör-Ante, vars fullständiga namn var Anders Andersson, gifte om sig och bosatte sig då i Fors. Och under ovan relaterade förhållanden framlevde han sin levnad, och därmed tycktes han trivas rätt väl.

   Men i all den misär, han levde, var han dock ett original. Förutom den ringa avkastningen från torpstället födde han sig med träslöjd och –bocken. Ty den bocken var en viktig faktor för getaveln i nätrabygderna. Och Slör-Ante gick gärna med sin bock till getägare för ett pris av 25 öre, även om färden gällde från Fors till Genäsön.

Anders Andersson i Fors, som dog 27 December 1901, hade fått sitt smeknamn, Slör-Ante, därav att han städse uppträdde i vedervärdigt trasiga och lappade kläder. Men han hade även ett icke mindre betecknande vedernamn nämligen Dyng-Ante, som folkhumorn givit honom för all den snusk och all orenlighet som var utmärkande för honom.

   Och följande händelse kan vara belägg nog för det berättigade däri. Slör-Ante kom en gång till Hörnäs gästgivaregård under sina affärsresor med sina slöjdalster. Där var man i färd med gödsling av trädgården. Slör-Ante var omåttligt begiven på öl och brännvin. Man bjöd honom där på brännvin, dock på det villkor, att han skulle dricka ur gödselskopan. Och det anbudet tog han för gott, han drack och han svalde och smaskade av förtjusning, och han lämnade icke en droppe kvar i skopan. Men det kostade honom en veckas sjukhusvistelse, ty magen reagerade nämligen mera hos honom än smaksinnet.

   En annan historia är icke så drastisk men bör likväl räddas undan glömskan. Slör-Ante hade en gång i Örnsköldsvik omhändertagits av polisen, vilket kostade honom ett mindre bötesbelopp för fylleri. Men han ville icke erlägga böterna utan valde en för honom billigare möjlighet, nämligen att ”sitta av” desamma i Härnösand.
  Det var fånggevaldigern M. Stattin som hade det föga nöjet att göra den tjänsteresan med Slör-Ante. På avtalad dag för resan infann sig Slör-Ante i arla morgonstund i Stattins hem i Sörsvedje, varifrån färden ställdes mot residensstaden. Men Ante var hungrig, när han kom, vilket även förutsetts av fånggevaldigern, och han undfägnades fördenskull före avfärden med en stadig frukost. Det bjöds på köttsoppa med veteklimp den morgonen.
  Och Ante åt, tallrik efter tallrik med dussintals klimp passerade Antes strupe. Frukosten avslutades emellertid, och Ante satte sig upp i fångkärran, och så åkte Ante och Stattin sydvart, backe upp och backe ned mot Skuleskogen. Båda voro vid starten synnerligen belåtna med livet, Stattin för att Ante infunnit sig så punktligt självmant vid startplatsen, Ante över den smakliga och rikliga frukosten: så mätt hade han aldrig varit i sitt liv.
  Men resenärernas ömsesidiga belåtenhet förbyttes snart i kval och förtvivlan. Ty mitt uppe på Skuleskogen började Antes frukost göra verkan. Han började nämligen besväras av magknip. Och inte hade Stattin en ”magrensare” heller att undfägna Ante med. Det började luta nedför mot Docksta, och i takt med fångkärrans hastigare skakningar tilltogo Antes magplågor och kvidanden. Stattin svor och ökade på Puttes lunk.
  Men när Brattbacken vid Skuleberget nåddes var Antes liv icke mycket värt. Åtminstone hade Stattin intet hopp , att han skulle nå Härnösand med sin resenär levande. Där måste skjutsen stanna, och Ante som var både stor och tung lyftes ur kärran på vägen där han vred sig som en mask och tjöt förtvivlat i sina plågor. Stattin förstod orsaken till hans påkomna magsjuka. Ante, som var utsvulten, hade överansträngt magen med för mycken och allt för kraftig föda. Stattins diagnos var riktig, och han valde som kureringsmedel av patienten det enda som stod till buds, nämligen att rulla honom på vägen. Och det hjälpte. Innan backens slut nåddes blev det åter liv i Ante. Det gick nämligen hål på honom. Hål i båda ändar. Det sprutade formligen ur honom och därmed var Ante kurerad från sina magplågor.
  Men då återstod ännu ett problem, Stattin kunde knapp taga i honom och än mindre ha honom bredvid sig i kärran. Men även den knuten löstes. Nedom backen flyter en bäck och där fick Stattin bada honom och sedan hjälptes de åt att tvätta kläderna så mycket rena, att färden kunde fortsätta.  
  Genomblöt i kläderna och befriad från frukosten fortsatte Ante mot resans mål, ehuru kanske mindre belåten, ty nu var han åter hungrig. Och Stattin var förbannad.  

Rinaldo.

Kanske en ättling efter Slör-Antes bock ?  Foto fr 1970
 
 
Artikel ur Örnsköldsviks Allehanda 8 Feb 1992.
Här förklaras Antes bakgrund lite mera.