Hembyn ... äkta Ångermanlandsbrud

Sommaren -13 hälsade Holger Forsberg på i Cabbyn. Han hade med sig några urklipp ur gamla avsomnade Västernorrlands Allehanda. Holger f.51 och hustru Naemi f.50 övertog föräldrahemmanet i Fors efter sin far Sigfrid (1916-84) och mor Elise Forsberg (1916-05).

Den 15 Mars 1956 publicerade signaturen "DANIL" (Johan Danielsson, Näske, Nätra) i Västernorrlands Allehanda en artikel om byn Fors, Nätra. Observera att han använder gamla stavningen med två s i Forss. Urklippet är illa medfaret och svårt att läsa. Artikeln har därför ordagrant renskrivits nedan.

  NÄTRA (VA) I stora befolkningscentra åker bebyggelsen ofta upp med rekordfart. Men inte så sällan händer det, att intilliggande orter decimeras undan för undan. Stora byar, som förut sjudit av liv, håller på att dö ut, till stor sorg för dem som envetet vägrar att ge upp, som inte vill lämna den plats där de är födda och där de har rötter med djupa förankringar. Endast några kilometer från storsamhället Bjästa har vi en sådan by : Forss, som för 100 år sedan var en blomstrande bygd med industri, två vattensågar och smältverk – en jordbrukarbygd, där det fanns över 250 personer, betande kor i hundratal, böljande fält, som gav näring åt både djur och människor. I dag har byn decimerats till 28 innevånare ...
En stor del av bebyggelsen är riven, och anblicken av 10-talet kreaturslösa jordbruksfastigheter gör att vemodet griper omkring sig mer och mer bland de gamla, som vägrar att lämna sin by, trots att under årens lopp det ena flyttlasset efter det andra dragit bort och med dem de unga som skulle ta vid. Så sent som för 50 år sedan fanns det fortfarande 150 innebyggare kvar, 1925 bara 80, nu 28.

MÄRKLIG HISTORIA.
   Forss by har en märklig historia. Om man frånser den första tiden vid Bryngeström, så var det i Forss som grunden till Forss A/B lades genom kapten Johan Nyberg, som här anlade ett finbladigt sågverk med två ramar någon gång på 1800-talets mitt. Dessutom fanns här ett smältverk där malm från Förnätragruvan smältes.
   Herrgården ligger idyllisk och vacker vid älven. Dess skönhet var vida bekant. Här residerade på sin tid den mäktige sjöofficeren kapten Carpelan. Ännu i dag finns lämningar i lillgården där arrestanterna, som burit sig illa åt vid tjänstgöringen, inburades. De gamla i Forss påstår emellertid att det inte var så noga med dessa arresteringar. Var det på sommaren och brått med skörden på det stora jordbruket fick ”bovarna” vistas ute och hjälpa till på åker och äng.

	VEMODIGA SYNER Den siste ägaren på gården vårdade den med omsorg. I dag står den öde och tom. Gräsmattorna är skogsbevuxna, fönstren utslagna. En dörr står öppen, en annan hänger på det enda gångjärn som ännu är helt under det att den gnisslar spöklikt i den svaga kvällsvinden. En skrämmande bild av förfall. När man står inför denna herrgård, som för inte så länge sedan hade levande människor inom sina väggar – där det ofta var förnäma gäster från när och fjärran – kan man inte undgå att göra sig den frågan : Varför har inte detta kulturminne bevarats ? Flera vemodiga syner möter ögat. Högt uppe på backen ligger ännu en vacker gård från vars fönster man har den mest bedårande utsikt över den fagra nejden. Här bodde den Mälerska familjen till bara för några år sedan, då de tröttnade och flyttade. De gamla lever kvar i sin kära by med minnen från en svunnen storhetstid. Mitt bland alla dessa gamla finns det dock tre unga familjer, som vägrar att ge tappt. De ämnar fortsätta kampen för en drägligare tillvaro, och sedan en av byns söner återvänt ser de litet ljusare på framtiden. VÄGEN KOM FÖR SENT Vad är orsaken till den hastiga decimeringen av storbyn ? På den frågan kan hemmansägare Sigfrid Forsberg ge klart besked. - I många år har vi kämpat med myndigheterna för en bättre väg. Ty det är de miserabla vägförhållandena som drivit de flesta byborna på flykten. 1928 hade vi kommit så långt att arbetena med en ny väg påbörjats, men som vägbrytningen här utgjorde beredskapsarbete, skyndade man långsamt fram, tills det för något år sedan oförmodat blev full fart på arbetet –men så plötsligt stopp! Nya uppvaktningar, nya inlagor, men utan resultat. Förra våren kom arbetet åter igång – allt såg så förhoppningsfullt ut – men den gamla visan igen. Stopp. Fast numera är det inte mer än omkring 400 meter av den 6 kilometer långa vägen obruten. Under tiden har folk tröttnat och dragit sina färde till trakter där man varit givmildare med vägar, lämnande efter sig stora vidder av högklassig åkerjord, där ingen sår och skördar. På somrarna står vallarna fulla av hö som ingen bärgar. En beklämmande syn! HANDELSBODEN OCKSÅ BORTA Sedan vägbiten från Gerdal blev klar, har vi åtminstone förbindelse med Ö.vik, men vägen i den andra riktningen, där våra skolbarn skall färdas fram, är inte färdig än. Förr fanns här en handelsbod med allt vad vi behövde. Nu är den borta. Likaså skolan och idag har barnen en hel mil till ”plugget”. Vi får hoppas på att vägen snart blir färdig. Men jag tror att myndigheterna i all sin kortsynthet skyndat så långsamt fram – att hjälpen kommer för sent, säger Forsberg till sist.
	Och så har vi pigge humoristen Olof Jansson, mera känd under namnet "Jansson i Forss" - kraftkarlen som under 37 vintrar slitit hund i skogarna och som ännu orkar med ett "karldagsverke". Han som har en så grann utsikt över sin kära by, vilken han med sorg i sinnet ser krympa undan för undan. Vad är att göra för att inte denna rika kornbod helt skall försvinna ? - ingenting säger pessimisten. Ett krafttag av myndigheterna, säger optimisten och pekar med fingret rakt över storskogen mot Bjästa, som om han menade att därifrån bör hjälpen komma. Och vem vet. Kanske han till sist får rätt. (Olof Jansson 1878-69) DANIL

Även fru Kristina Forsberg, som nyligen passade på att fylla 75-år, drömmer sig gärna tllbaka i tiden då allt såg annorlunda ut.
Holger Forsbergs farmor Kristina Forsberg (1881-73)

Hemma hos sin måg och dotter hittar vi 79-åriga Lina Öberg, en pigg liten gumma, som kan berätta om forna lyckliga dagar. Som alla andra gamla drömmer hon sig gärna tillbaka till tiden då det var ett myllrande liv i byn. Kanske hon hoppas på att det en gång skall ljusna så att söner och döttrar i förskingringen återkommer. Det finns mycket arbete för unga starka armar.
Märta Karolina "Lina" Öberg (1877-58)

	Den 7 Maj 1963 presenterade signaturen "DANIL", (Johan Danielsson, Näske, Nätra) i Västernorrlands Allehanda en artikel om en äkta Ångermanlandsbrud i Nätra. Det är Holgers farmor Kristina Forsberg (1881-73) som Danil träffar i Fors. Urklippet är illa medfaret och svårt att läsa. Artikeln har därför ordagrant renskrivits här nedan.

   FORS NÄTRA (VA) Vi besökte häromdagen en pigg 83-åring, änkefru Kristina Forsberg i Fors. Besöket gällde inte så mycket åldringen själv utan fastmer en del dyrgripar, som hon äger.
Någon gång på 1800-talet fanns i Sätra, Vibyggerå, en man vid namn Anders Våhlberg, som tillverkade klockor, sk ”Moraklockor”, med skåp från tak till golv. Men han tillverkade de på något annat sätt än samtida klockbyggande konstnärer Han utsmyckade dem med vackra utskärningar så att de kom att likna en brud. De fick också namnet Ångermanlandsbrudar. Bara ett fåtal av dem är kända, däribland en som tillhör Oskar Tjärnberg på Varvet i Ö-vik. Den klockan har kommit från en gammal släkt i Näske.
   Allt som åren gick under 1800-talet och till dess slut kom många kopior av dessa ”Ångermanlandsbrudar” men de skiljde sig i någon detalj från de äkta, somliga dock så förvillande lika de äkta att endast en kännare kan skilja dem åt. Därför var förvåningen stor, när vi häromdagen fick höra att det skulle finnas ett äkta exemplar i Fors. Ryktet talade sant.
   Den klockan har sin egen historia och man kan följa den tillbaka till år 1843, då den stod i ett ”häbrä” hos familjen Näslund i Hagaris, Nätra. Klockan i Fors skiljer sig i en liten detalj från de övriga kända exemplaren. I brudkransen upptill på klockan finns en liten trägubbe i motsats till de andra som har den detaljen som en sol. På den tiden klockan fanns hos den näslundska familjen levde en man i Blåvik, som var alla barns fasa. Om man inbillat barnen att gubben på klockan föresställde denne man eller om barnen själva fantiserat ihop det hela, allt nog var de så rädda för denna gubbe att de helt enkelt nekade gå till ”häbräet” efter bröd och annat som förvarades där. För att få frid och ro bland barnen såldes ”åbäket” till pigan i familjen för kr 1:50. Den pigan var fru Forsbergs makes mor. När hon så gifte sig blev den gamla ”Moraklockan” – så kallades också dessa ur för att de hade verk som tillverkades i Mora – de unga tus tidmätare i många år. När de så småningom flyttade till Fors och blev storjordbrukare packades klockan ned i en trädlår. Där låg den i många år för att till sist även här hamna i ett uthus. Så gick åren och till slut fick den sin plats i bostaden. Verket på klockan är signerat AMS Mora.
   År 1906 gjorde Alex Forsberg en kopia av klockan. Den är som sådan ett mycket vackert arbete men vad man fäster sig härvid är urverket, ett äkta Stjärnsundsverk med urtavla av tenn, på vilken det finns tre ord på latin.

	Vi sade inledningsvis att vi inte visste något om det fina exemplaret av ”Ångermanlandsbruden”. Det är sant. Men däremot är det många samlare som har haft kännedom om den och åtskilliga försök har gjorts att komma över dyrgripen. Alla har fått ett nekande svar och just nu säger fru Forsberg. Den säljs inte för pengar under min livstid, efteråt får barnen göra som de vill. Danil.

	Ångermanlandsbrud tillverkad i början av 1800-talet av Anders Våhlberg, Sätra Vibyggerå Innehavare Holger Forsberg, Fors, Nätra.


	Ångermanlandsbrud tillverkad i början av 1900-talet av Alex Forsberg, Fors, Nätra Innehavare Roger Hellström, Bjästa, Nätra. Rogers mormor Ester Alice Maria f.1919 var syster till Holger Forsbergs far Nils Sigfrid Holger f.1916.