Slör-Ante i Fors var ett av förra seklets original i Nätra. Han bodde i en torparstuga invid vattenfallet, och han hade det över all beskrivning uselt i sitt hem. Om inte fattigdomen var så skriande, så var oordningen och de ohygieniska förhållandena i hemmet desto värre.

   Hans hustru var under en följd av år svagsint, och hon hölls innestängd inom en avbalkning i köket, stugans enda beboeliga rum. Där tillbragte hon nästan utan kläder sin tid liggande i halm och i smuts och allehanda orenlighet, som tumstjockt betäckte golvet. Och vad som ännu mera gjorde Slör-Antes hem till en stia, var, att de enda husdjur, Slör-Ante höll sig med , nämligen en bock och några getter, jämväl förvarades i samma rum, i vars ena vrå en kätte var inrättad för bocken, och mellan muren och väggen i en meterbred s.k. smuge voro getterna inhysta.

  De senare höll han uteslutande för mjölkens skull. Stugans kök delades alltså mellan honom själv, hans vansinniga hustru samt bocken och getterna både som dag- och nattviste. Där åts, där sovs och där orenades av både människor och djur på ungefär enahanda sätt. Ingen ladugård i bygden kunde förete så mycken snusk som Slör-Antes bostad i Fors.

   Slör-Antes hela liv var ett olycksöde. Född själevadsbo hade han under tidigare år varit bonde, men redan då ådagalade han sådana later och levnadssätt, att han icke blev långvarig bonde, och hans första hustru hade skilt sig från honom. Slör-Ante, vars fullständiga namn var Anders Andersson, gifte om sig och bosatte sig då i Fors. Och under ovan relaterade förhållanden framlevde han sin levnad, och därmed tycktes han trivas rätt väl.

   Men i all den misär, han levde, var han dock ett original. Förutom den ringa avkastningen från torpstället födde han sig med träslöjd och –bocken. Ty den bocken var en viktig faktor för getaveln i nätrabygderna. Och Slör-Ante gick gärna med sin bock till getägare för ett pris av 25 öre, även om färden gällde från Fors till Genäsön.

Anders Andersson i Fors, som dog 27 December 1901, hade fått sitt smeknamn, Slör-Ante, därav att han städse uppträdde i vedervärdigt trasiga och lappade kläder. Men han hade även ett icke mindre betecknande vedernamn nämligen Dyng-Ante, som folkhumorn givit honom för all den snusk och all orenlighet som var utmärkande för honom.

   Och följande händelse kan vara belägg nog för det berättigade däri. Slör-Ante kom en gång till Hörnäs gästgivaregård under sina affärsresor med sina slöjdalster. Där var man i färd med gödsling av trädgården. Slör-Ante var omåttligt begiven på öl och brännvin. Man bjöd honom där på brännvin, dock på det villkor, att han skulle dricka ur gödselskopan. Och det anbudet tog han för gott, han drack och han svalde och smaskade av förtjusning, och han lämnade icke en droppe kvar i skopan. Men det kostade honom en veckas sjukhusvistelse, ty magen reagerade nämligen mera hos honom än smaksinnet.