 |
 |
| Året är 1935 när Gustav och Elin Sjölund
förvärvar och flyttar in på torpet Krustorp 1:1 i Hälle by. Gustav och Elin blir de första av släkten Sjölund som bosätter sig på Krustorp. |
| Anm 1 : Elin gavs
namnet Ellen, som här kan förekomma i artiklar, men föredrog senare i
livet att kallas Elin. I det följande används allt av mig skrivet konsekvent namnet Elin. Anm 2 : Olov Wester kan i nedanstående artiklar och berättelser även kallas Olov Vester, det är samma person och i allt av mig skrivet används konsekvent namnet Wester. |
| Elins anfäder... |
| Observera att detta enbart är en (1) släktgren av totalt åtta. Elins mormor Anna f.Larsdotter Wester fick 8 barn. Länk till en mer utförlig släkttavla som delvis utgjort grund för nedanstående reducerade antavla. |
 |
| Olov
Wester f.1859 Hämra, Sidensjö d.1937
h. Anna f.Larsdotter f.1862 Sunnansjö, Nätra d.1953 |
 |
 |
| Johan Östman f.1884 Sunnansjö, Nätra d.1961 h. Olga f.Wester f.1888 Östersel, Nätra d.1968 |
| Gustavs anfäder ... |
 |
|
Jonas Sjölund f.1846 Flärke, Mo s:n d.1916 h. Magdalena f.Nilsdotter f.1849 Västerbillsjö, Själevad d.1888 Jonas förvärvar hemmanet 1:2 i grannbyn Norrtjärn år 1873. |
|
|
|
 |
|
Nikanor Sjölund f.1873 Norrtjärn, Nätra s:n d.1920 h. Sara Margareta f.Själin f.1876 Själand, Själevad s:n d.1964 Äldste sonen Nikanor och hustrun Sara Margareta övertar hemmanet i Norrtjärn år 1903. |
|
|
|
 |
| Gustav Sjölund
f.1907 Norrtjärn, Nätra s.n d.1993 h. Elin f.Östman f.1914 Bjällsta, Nätra s.n d.2003 Gustav och Elin förvärvar torpet Krustorp 1:1 i Hälle by år 1935 |
|
|
 |
| Tommy
Sjölund f.1937 Hälle, Nätra s.n
d.2016 - h. Eva f.Ölund f.1941 Örnsköldsvik - Tommy och Eva övertar torpet Krustorp 1:1 i Hälle by hösten 1986 |
|
|
 |
|
Lars-Åke
Sjölund f.1961
Örnsköldsvik - h. Maria Terese f.1964 Örnsköldsvik - Tommys och Evas son Lars-Åke gifter sig med Maria Terese år 1986. Det blir Lars-Åkes och Marias son Andreas som kommer att överta torpet i Hälle när Tommy och Eva flyttar till ett mer passande äldre- boende i Bjästa. |
|
|
 |
|
Andreas Sjölund f.1987 Örnsköldsvik - Sara Foxell f.1989 Sölvesborg Nyfödde sonen Nickanor f.2014 (19 April) - Andreas och Sara övertog torpet Krustorp i Hälle by vid årsskiftet 1910-11. Paret planerar bröllopp kommande vår. (2018) |
 |
| I en artikel i Örnsköldsviks Allehanda år 1941 uppmärksammades Anna Wester strax före sin 80-årsdag. |
| Fotot av Anna har scannats från tidningsurklippet medan texten är en ordagrann avskrift från samma urklipp. |
| Glimtar från båtsmanstiden |
 Anna Wester Östersel Framför mig sitter en gammal blid och frimodig gumma med vitnat hår och fårad kind. Då och då kommer det någonting vått i ögonvrån, det är när hennes minnes sökarljus för något ögonblick stannar vid någon mörk och dyster etapp på den tillryggalagda levnadsvägen. Men genom hennes berättelse om sina långa levnads minnen går det en tråd av kostbart värde, spunnen av gudsförtröstan och ljus tillförsikt. Båtsmansänkan Anna Wester, Östersel, Nätra, bär sina 79 år ,hon fyller de 80 frampå nyåret, med heder. Det är egentligen bara reumatismen som besvärar henne, i övrigt är hon med tanke på åldern fortfarande frisk och duktig. Hon bor i ett omkring 200-årig båtsmansstuga, vilken varit familjens hem alltsedan den dag, då hon som nyförmäld med indelte soldaten 56 Wester flyttade in det år som skrevs 1886. Maken var alltså båtsman, född i Hämra i Sidensjö och son till därvarande båtsman Stig och tjänstgjorde på Skeppsholmen de tider han inte befann sig på sjön. Det var knappt i den lilla grå båtsmansstugan i Östersel den tid när barnen var små och maken borta. Betalningen var ringa. Som båtsman hade han 10 öre om dagen när han var i tjänstgöring. Ett par tunnor säd, ett pund smör och ett pund kött var den hemmavarande familjens tilldelning av roten för viss tid och dessa förmåner fick lov att ransoneras med sträng kontroll av mor Wester. Det var nog inte så säkert, att hon och barnen voro mätta och belåtna alla gånger när de kröp till kojs. Själv försökte hon efter bästa förmåga även utanför hemmet bidra till familjens uppehälle. Sommartid gick hon borta på slåttern medan barnskaran fick sköta sig själv hemma med den äldsta telningen som ansvarigt och tillförordnat överhuvud. I övrigt odlade hon lin och spann och vävde handduks- och lakansväv, som hon sedan sålde i gårdarna och därmed fick in några välbehövliga slantar. Det är särskilt en händelse som mor Wester bevarar i friskt men dystert minne. Maken hade just kommit hem från tjänstgöring och i stugan fanns det knappt med bröd och mat överhuvud. Tre barn voro då födda och det fjärde väntades. Maken fattade då beslutet att resa ner till Sollefteå för att där möjligen få något slags arbete. Men innan han reste vidtalade han båtsmanskorpralen i Gärden att denne skulle ringa och kalla hem honom ifall tillträdessyn skulle hållas medan han befann sig borta. Det var nämligen förbjudet för en båtsman att bege sig bort från roten längre tid än två dygn. |
Ja, det lovade nu
båtsmanskorpralen och W. knallade iväg ner till ådalsmetropolen. Men så
kom tillträdessynen, utan att W. blivit varskodd. Rotebönderna infann
sig i vederbörlig ordning i stugan i väntan på höga vederbörande, som
också kommo i gestalt av tre ryttare, som i sporrsträck sprängde in på
gården. Mor W. sprang ut för att öppna grinden för de höga herrarna. Det
var en amiral från Stockholm, kaptenen från Fors samt förutnämnde
korpral från Gärden. Var har vi 56 Wester ? röt amiralen barskt. Något lämpligt svar fann hon ej, ty i första häpenheten visste hon ej riktigt vad hon bäst borde svara. " Rädd var jag emellertid inte alls", säger hon. Amiralen och hans följe gick emellertid in i stugan där han började gorma och utfara hotelser att syndaren skulle i arrest därför att han ej höll sig hemma. Fru W. vågade emellertid påpeka att han väl ej kunde låta familjen svälta ihjäl utan faktiskt varit tvungen att fara bort för att arbeta ihop några slantar till mat för familjen. Amiralen beordrade emellertid att 56 Wester omedelbart skulle återvända hem för att stå till svars för överträdelsen. När W. kom hem, möttes han också av den föga glädjande underrättelsen att han var tilldömd tre veckors arrest. Arrestlokalen var belägen i Fors och som fångvaktare fungerade likaledes en båtsman. Fången och hans vaktare voro emellertid de bästa vänner och deras överordnade, kaptenen, var icke heller den som åtminstone i detta fall höll så särdeles strängt på straffets fullföljande. W. och hans vaktare tilläts nämligen att åtaga sig arbete under tiden och det bestod i ytterfodring av en bryggstuga tillhörig kaptenen. Arrangemanget lände alla tre till belåtenhet. Kaptenen fick sin bryggstuga brädslagen för billigt pris och de två båtsmännen en välkommen extraförtjänst. När W. kom hem igen var det mer än bedrövligt ställt med matfrågan i stugan. Ej en kaka fanns och lika litet en nypa mjöl. Att komma över någon mat utan pengar var lättare tänkt än gjort. Ingen var särskilt hågad att lämna kredit, ty sådan var oundviklig. Jag minns, säger mor W., att han till sist gick till handlare Olsson i Brynge för att om möjligt få kredithandla. När han gått, föll jag på knä och bad till Gud, att det skulle lyckas för honom. Och jag blev bönhörd. Det är f.ö. inte bara en gång jag fått erfara, att för den som förtröstar på Herren, så ordnar sig allt till det bästa till sist. Om makens resor på främmande hav minns hon också att berätta en hel del av intresse. Han gjorde resor bl.a. till Australien och Amerika. I Australien var det så varmt att tjäran i däckstiljorna nästan kokade. Samma år vid jultiden ankrade man i New Yorks hamn där man kastades in i ett äkta nordiskt klimat, isande köld och pinande snöstormar. W. upplevde en gång ett skeppsbrott som han många gånger brukade berätta om. Det var under en långfärd man överraskades av en ytterst svår storm. Skeppet, med sin 300 man starka besättning, fick svår slagsida och alla rusade till livbåtarna. Härvid kom ett 30-tal man i vattnet varav 18 gick till botten medan de övriga kunde räddas. W. själv kämpade för sitt fattiga liv i vågorna och lyckades till sist få tag i en planka som med nöd och näppe bar honom. Då kom en annan nödställd simmande och klängde sig fast. Men lasten blev för stor och en måste släppa så framt någon skulle kunna rädda sig. W. ropade och frågade vem av dem som skulle offra sig och den andre svarade då utan tvekan " det är jag ", varpå han släppte sitt grepp för att möta hjältedöden i Atlantens djup. Det var ett minne som för alltid etsat sig fast i W:s själ. Han berättade därom gärna och grät då alltid vid minnet. Av de 8 barnen som alla lever har samtliga med undantag för en hemmavarande son för länge sedan flugit ut ur boet och bosatt sig på skilda håll. De fyra äldsta ha redan nått 50-årsåldern. När vi roar oss med att räkna ut den sammanlagda åldern på samtliga barnen kommer vi till den anmärkningsvärt höga siffran 383 år. " De ä nalta värre de än kärringa som bara ä' 80 ", säger mor W. skrattande. Den gamla kan än idag om det kniper läsa sin Ö.A. utan glasögon och hennes handstil har många yngre skäl i att avundas henne. Sina själsförmögenheter har hon också i övrigt i gott behåll. När jag uttrycker min beundran härför med tanke på allt vad hon haft att uppleva och genomgå av olika prövningar blir hon ivrig att förklara : " Jag är ingenting själv, det är bara Guds verk alltihop ", och så rinner där stora, pärlande tacksamhetens tårar utför de fårade kinderna. |
|
|
Vid ungefär samma tidpunkt publicerade signaturen Håte i Nya Norrland följande artikel om mor Wester. Det hävdas att mor Wester blev Nätras sista båtsmansänka. |
 |
|
| När far Olov Wester fyllde 70 år publicerade VA följande artikel "En
pigg åldring". Året är 1929. |
|
En pigg åldring. |
| 70 år fyller den 5 augusti torparen Olov
Wester, Östersel, Nätra. Wester föddes år 1859 i ett båtsmanshem i Hämra
i Sidensjö socken. Vid unga år fick han ta tjänst för att tjäna sitt
livsuppehälle. Han ledsnade ganska snart på livet på land, varför han
begav sig ut till sjöss. Efter någon tid återvände han till
fädernesbygden, varefter han blev utnämnd till byns båtsman. Vid denna tid ingick Wester äktenskap. Han var då vid omkring 28 års ålder. Livet som båtsman var nog ingen dans på rosor. Övningarna voro ansträngande och tidsödande voro resorna ned till Stockholm. Mycket av hans tid togs i anspråk för denna hans tjänst åt byn och staten. Det ställe som han fick sig tilldelat i egenskap av byns båtsman var vid mottagandet relativt brukat. Det kunde dock ej vinterföda en ko. Han fick då ett hårt arbete att bryta upp den icke odlade marken för att få föda åt den enda ko de ägde. Han har tills dato fortsatt att bryta upp den stenbundna marken och nu föder stället två kor. Att arbetet varit krävande kan man se om man betraktar de stenrösen som löpa parallellt med ägorna och de stenkummel som finns på stället. Allt detta har han gjort så gott som ensam trots sin tjänstgöring åt byn. Wester sköter fortfarande sitt torp tillsammans med sin hulda och trogna maka. Sämjan mellan dessa två har varit den bästa tänkbara trots att de hava haft bekymmersamt och uppfostrat ej mindre än åtta barn som nu leva på skilda håll i landet. Som av vidstående bild synes är Wester pigg och kry och han saknar ej heller sinne för humor utan är städse glad och nöjd vilket ej vill säga så litet av en 70-åring. Vi vilja utbringa en honnör för jordbrukaren Olov Wester. Han är detta ärligt värd för sin samhällsgagnande tjänst och många unga ha mycket att lära av denna arbetsmyra. Måtte han ännu en tid få vara bland oss. |
 |
|
| Båtsmanstorpet i Östersel, Nätra |
| Som nyutsedd båtsman tilldelades Olov Wester med nybliven maka Anna detta torp år 1886. |
 |
 |
|
 |
Mor Anna Wester
gratuleras och fotas på sin 90-årsdag. Året är 1952.  |
|
|
|
| Året är omkr 1939-40, Gustav och Elin Sjölund har etablerat sig i Hälle (Krustorp 1:1) |
| Vy mot väster. I bakgrunden skymtar Båtsmanstjärn även kallad "bytjärna" samt delar av övre byn i Sörtjärn. |
 |
| Vid samma tid ser vi här mamma Elin och
pappa Gustav med sonen Tommy. Familjen kommer några år senare att utökas med dottern Mona. |
| Ett vackert rofyllt foto som andas optimism och beslutsamhet, mycket vackert. |
 |
|
En målning utförd i olja i ett
tråg av trä. Vyn är i stort identiskt med fotot ovan. Målningen utförd av S Lundgren, vidare detaljer okända. Målningens storlek projicerad 290 X 170 mm Trågets maxmått 580 X 220 X 90 mm |
 |
 |
| Målaren Gunnar Wiberg (1894-1969) föddes i
Överhörnäs, Själevad och blev sin hembygd trogen hela sitt liv
förutom att han studerade på Konstakademin åren 1921-27. Motivet i
hans målning nedan är hämtat från Krustorp 1:1, Hälle, ca 6 km söder
om Överhörnäs. Det är höst och vyn är mot nordväst från Krustorp. I
förgrunden ses vägen upp till Krustorp och en av alla småtjärnar som
låg som på ett radband längs gamla Kustlandsvägen som skymtar från
vänster till höger. Till vänster mot Bjästa, till höger mot Ö-vik.
Numera är tjärnarna mer eller mindre igenvuxna pga övergödning.
Mycke gammalt tillbaka var Norrtjärn och Sörtjärn en by som hette
Tjern eller Tjärn. Vissa hävdar att namnet kommer av dessa
småtjärnar. I bakgrunden ses delar av övre byn i Sörtjärn, även "bytjärna"" eller Båtsmanstjärn skymtar till höger. I övre byn ses till vänster hemmanet 3:3 och till höger torpet Fridhem. Övre byn sträcker vidare mot vänster ut ur bild. Tänk vad landskapen var öppna för gammalt. Länk till stor ekonomisk karta fr 1962. Läs mera om konstnären Gunnar Wiberg Målningen är daterad 1920. Det var tack vare Greger Wikberg och hans kontakter som vi stötte på denna målning hos Henry Jonsson, Ö-vik. |
 |
|
|
| Tidningen Västernorrlands Allehanda presenterade följande artikel vintern 1954. |
| Bilden är scannad från tidningsurklippet och texten avskriven. |
| Pojkar byggde egen
hoppbacke i Bjästa |
 Backen som den ter sig från uppbromsningsplanet. I förgrunden herr Sjölund, som varit rådgivare vid byggandet. |
| Säkert är det mycket sällsynt att två sjuttonåringar ensamma ger sig på uppgiften att bygga en hoppbacke som tillåter längder på uppåt trettio meter. Pojkarna som gått iland med det företaget, heter Tommy och Jan Sjölund, är kusiner och bor i Sörtjärn, Bjästa, och att de är grabbar med den rätta hoppargnistan förstår man mer än väl, när man ser vilket arbete som lagts ner på backen. | ||
När VA kom för att titta på deras skapelse var de själva inte hemma, utan i stället fick vi sällskap till backen av Tommys pappa, som agerat rådgivare vid byggandet, och som för övrigt har en hel del att göra med skidor. Han arbetar nämligen på Splitkein i Ö-vik. Backen ligger ett stenkast från Tommys hem och tack vare att den är inbäddad mellan höga furor gör det inte så mycket om det blåser ibland. Pappa Sjölund berättade att pojkarna tidigare haft en backe strax nedanför gården. Det var trevligare, tyckte han, för då kunde man sitta i fönstret och titta på. Det var bara det att "frugan" var desto ängsligare, när pojkarna gjorde sina sväv utanför fönsterrutan. Men härom året då vi drog in telefon kom trådarna till pojkarnas förtvivlan att korsa backen och det var då de började på att tänka på att bygga en större backe. De sprang omkring i backarna och sökte en lämplig plats, men hade inte jag hjälpt dem, hade de aldrig fått tag i någon. Till slut valde vi den här platsen. Berget där backen ligger är mycket lämpligt för ändamålet, men det hindrar inte att pojkarna har måst bygga en hel del för att den skulle bli hoppvärdig. Hela underbacken har de byggt upp av timmer, som de fick när de högg upp gläntan. Även stupet är en träkonstruktion. Något torn eller dylikt finns inte i överbacken men i stället har man hela berget ovanför att ta till om man skulle vilja öka hopplängderna. Men det är nu inte så noga med den saken tycker pojkarna. Det är bättre att ha mindre fart och i stället gå in för en fin sats. 27-28 meter får räcka tills vidare. Och nedanför backen ligger en finfin uppbromsningsplan, grannens bete. Denne är förresten bara glad över att pojkarna har rensat bort buskarna där nere. Visst finns det en del skavanker också, fattas bara. Så till exempel är överbacken inte riktigt i trim än och underbacken kanske är lite för brant, men pojkarna har varit ensamma och även ett par sjuttonåringar har ju annat att göra än att tillbringa kvällarna med att bygga en backe. Och till sist kanske det ligger någonting i herr Sjölunds yttrande när han säger, att han inte visste vad det skulle ha liknat, om han inte hela tiden hållit ett vaksamt öga på pojkarnas förehavanden. För övrigt är det inte otänkbart att de får sällskap i backen framöver. Det ryktas att R. Moche skall dit med sina telningar. Det besöket vore grabbarna värda! Text och bild: Leif C. G. |
|
|
| Några foton av familjen Sjölund i Hälle
av senare dato. |
| Mamma Elin och pappa Gustav flankerad av sonen Tommy och dottern Mona |
 |
| Året är 1986 när pappa Gustav och mamma
Elin celebrerar guldbröllopsdagen på Gålsjö gästgiveri. |
|
 |
|
Fyra generationer Sjölund Andreas sitter hos farfarsfar Gustav, stående fr v far Lars-Åke samt farfar Tommy. Foto fr 1987 |
 |
|
Fyra generationer Sjölund Nyfödde Nickanor sitter hos farfarsfar Tommy, stående fr v far Andreas samt farfar Lars-Åke Foto fr Juni 2014 |
 |
|
Nyfödde Nickanor sitter här hos farfarsmor Eva, stående
fr v far Andreas samt
farfar Lars-Åke Foto fr Juni 2014 |
 |
|
|
 Rester efter branden 1990 |
Ursprungliga bostadshuset byggdes upp på Krustorp 1:1 år 1905. Huset hade tidigare tjänat som bostad i Björsby. Som brukligt var på den tiden monterades huset ned i sina beståndsdelar och fraktades oftast vintertid när föret för hästarna var gynnsamt. I ett våldsamt åskoväder år 1990 brann huset ner till grunden. Efter att försäkringsfrågor etc. var avklarade startade Eva och Tommy uppbyggnaden av ett nytt hus. |
 |
|
Krustorp 1:1 i höstfärger
19 Sep -09. I bakgrunden ses Tobergets fot ca 1 km bortom Krustorp. Avstånd mellan kamera och Krustorp ca 1 km. |
 |
|
|
 |
Andreas tog fram ett väl använt träskrin daterat 1792 när jag
hälsade på den 20 Juli -17. |
| En bevärings tankar och problem år 1930.
Brevskrivarens namn som jag tyder till Linus ligger inkallad i Solläfteå. Linus stavning är inte alla gånger korrekt. Min tolkning är att brevet är till en god vän eller liknande.... Notera att brevet har ingen anknytning till den senare inflyttande familjen Gustav och Elin Sjölund. Till höger ses en minnesnotering skriven av Eva Sjölund.  Gulsporre [Linaria vulgaris] |
 |
 |
 |
 |
 |
Avskrift ......med reservation för ev misstolkningar... |
| Solläfteå den 10/8 -30 | |
| Tjänare på dig. |
| Ja nu har jag fått
ditt brev som var så välkommet, jag höll just på att knäppa av mig
utanför fönstret när en en kamrat kom och skickade mig det. Du skall ha
tack för kortet du skickade, du blev så bra så blir jag lika bra så
skall jag skicka dig ett medesamma. Jag ser du å Sundborg tänker fara till oss som inte är för tidigt, men försjök så inte de blir som när morbror å moster skulle fara till oss i midsommar. Ja du är mycket välkommen när ni kommer hälsa Sundborg att han inte drar sig, men kan inte Anny få ledit så kan han fara på samma gång också. Men nu tror jag inte jag får komma hem på länge för jag har trötnat på att fullfölja detta tokeri så jag får straffkommenderingar så fort jag hinner med. Jag har inte varit hem sen jag var hemma i sjördepermisen så nu till sönda så är de tre veckor jag varit här, jag tänkte fara hem nu den sextonde men jag har en straffkommendering så man blir så mordis så de är nog att jag inte tar ihjäl nån sate här, ty om du skulle få vara här så skulle du ha varit pillret för länge sen. |
Jag skall försjöka om jag
får fara till då den kommande lörda de är vist den tjugotredje om jag
har räknat rätt. Du kan väl skriva så jag får komma hem tills ni kommer
å skulle jag inte få fara hem å jag visste att du å Sundborg har varit
hos oss , så då skall jag jöra mig användning av höstmörkret här. Ja nu är klockan nio så lev å mår som du har börjat. Hälsa morbror å morfar å moster av Linus |
 |
|
|